sannaskitchenstories.blogg.se

I flera dagar så har jag tänkt på min farmor. Och sockerkaka. Eller om det var sockerkakan som ledde till att jag började tänka på farmor. Oavsett så går det lite hand i hand.

Sockerkaka för mig är farmor. Inte för att hon på något sätt var någon bullbakande farmor som huserade i köket. Nej, nej. Hon var egen företagare. Entreprenör. Och asball! Jag skulle kunna gå in mer djupgående om allt min farmor var. Och betydde för mig men då skulle jag bara böla mig igenom texten. Så det skiter vi i. 

Däremot så var min farmor en riktigt gottegris. Precis som jag. Eller jag är precis som hon. Hon kom först. Vi delar gener. Hon kunde rätt som det var bli galet sötsugen på kvällen och ta sig till köket bara för att vispa lite ägg och socker. Jag själv hade avancerat smeten en aning. Men man får inte vara dum inte. Man tager vad man haver. 

Vi bakade inte ofta när jag var liten. Självklart hände det men det var inte speciellt ofta. Som sagt. Hon var ingen bullfarmor. Men om vi bakade så blev det oftast sockerkaka. För det var det som gick snabbast. Och oftast kom sötsuget snabbt och behövde stillas snabbare. Dock så var smeten nästan viktigare än att få till den där kakan. Och idag förstår jag ju varför vår sockerkaka aldrig var lika hög som de på fotona i kokboken. 

Men jag minns våra stunder där i köket. Med den renskrapade bunken. Och den låga sockerkakan i ugnen. Och sockerkakan? Den smakade alltid lika magiskt.

Jag fick ett ryck när dottern äntligen hade somnat och gick ut till köket och slängde ihop en smet. Sen såg jag nutellaburken. Och jag kan ju matte. Helt okej ändå. Och tänkte två plus två blir helt fantastiskt gott! Så sagt och gjort. Det blev sockerkaka med nutellagömma! 

Medan sockerkakan gräddades i ugnen så scrollade jag förstrött på instagram. Jag pratade även med sambon som var riktigt snacksalig. Men efter att vi gått igenom allt som krävde min fulla uppmärksamhet så svävade tankarna bort en aning. Så multitasking. Det är en gåva att kunna humma, vara jakande, nekande vid rätt tidpunkt och tillfälle i ett samtal när ens tankar har vandrat iväg någon annanstans. Nu kanske jag låter elak. Men! Min sambo är säljare. Hans käft går i ett. Det är hans gåva. Han kan prata om allt och om ingenting. I en evighet. Och det är på en dålig dag. Ta en dag som denna då han inte träffat tillräckligt mycket människor och sitter ensam och sällskapssjuk på ett hotellrum. Så det handlar helt enkelt om överlevnad.

Så mitt i allt de förströdda instagram scrollande så får jag en kommentar på ett av mina inlägg. Inte helt ovanligt. Men så kikar jag och ser att det kommer från en rätt stor instagrammare (Är det ens ett ord) i alla fall i mina ögon mätta. Men det var inte det som var problemet. Det var kommentaren. "Holla!"  Och så peace tecknet - emojin. Vad betyder det? Vad ska man svara? Man vill ju inte vara oartig liksom. Inte så att jag får tusentals kommentarer och har råd med att vara det. Och den där jäkla bloggar skolan som följde med då jag startade bloggen uppmanar starkt att ha en konversation med sina läsare. Och svara på kommentarer. Så jag måste ju svara. Men vad svarar man? 

Mitt upp i nåt svammel så avbröt jag sambon och frågade vad man svarar på nåt sånt. Han började sjunga på någon Gwen Stefani låt om holla som jag för det första trodde var en black eyed peace låt, och var inte alls till någon stor hjälp. Och aldrig har jag någonsin känt mig så gammal. 

Det är en "shout out" till dig, sa sambon. Okej. Jaha. But  w h a t   d o e s  i t  m e a n?  Så jag gjorde det alla normala gamlingar gör när dem inte hänger med. Jag googlade. Japp. Det är bara att mobba mig. Det var exakt det sambon gjorde på andra sidan luren. Eller han skrattade. Hånfullt. Åt mig. Så det är väl ändå samma sak. 

Jag blev inte klokare av min googling. Så jag gjorde det jag alltid gör när plan A inte funkar. Jag hör av mig till kocken. En av mina bästa vänner. Hon är som ett vandrande uppslagsverk. National encyklopedin. Försök att säga det ordet snabbt några gånger. Och hon är allmänbildad. Kan massa om mycket. Vilket har varit på gott och ont många gånger. Som när jag exempelvis gick runt och sa att en välkänd barnprogramsprofil hette nåt lustigt som jag trodde var ett officiellt smeknamn som alla kallade honom. Och så visade det sig att så inte var fallet. Utan att kocken bara använde det smeknamn som hennes 1 årige dotter gett honom. Då kan det bli lite tokigt. Och pinsamt. Men oftast har hon koll. Bra koll. 

Det är bland annat hon som uppmanat till mer aktivitet på instagram. Och hur det funkar. 

Så jag slängde iväg ett sms. Och fick tillbaka textraden "ingen aning, likea bara?" 

Kort därpå kom en printscreen på exakt samma sida som jag själv varit inne och läst på. Och svaret "vettefan asså 😂". Lika oförstående som jag själv var innan googlingen.

Som jag älskar att jag kan slänga ur mig vilken korkad fråga som helst till den människan och jag får ett seriöst svar tillbaka. Till skillnad från sambon som tycker jag tappat det och som fortfarande sitter på andra sidan luren och skrattar. 

Jag är även så jäkla glad att jag inte är ensam om att inte fatta. Och att känna mig gammal. För jisses vad jag känner mig medelålders sen jag började det här med sociala medier. Jag tillhör liksom inte den "yngre skaran" längre. Jag är medelålders. Och som jag fattar att folk får livskriser kring 30. 

Vad jag svarade? Med en fistbump. Tyckte det verkade chill nog. Och som om man har koll. Visst?

Sockerkakan då? Jo, den blev nästan lika magisk som när jag och farmor gjorde den. Var bara brist på sällskap som drog ned betyget. 

En sockerkaka med nutellagömma

2 ägg

2 dl socker

3 dl vetemjöl

1 1/2 tsk bakpulver 

1/2 tsk vaniljsocker

60 gram smör

1 dl mjölk

Ströbröd

Nutella

Mjölkchoklad, 8 rutor

En liten skvätt grädde 

Sockerkaksform

Sätt ugnen på 175 grader

Smält smöret i en kastrull.

Sno lite av smöret och smöra sockerkaksformen. 

Bröa sockerkaksformen.

Vispa ägg och socker vitt och pösigt.

Häll i mjölken i smöret så att det inte är för varmt och häll sedan ned det i äggsmeten. Blanda.

Häll sedan ned mjöl, bakpulver och vaniljsocker och blanda ordentligt. Smaka av. Det är viktigt.

Fyll hälften av smeten i sockerkaksformen. 

Klicka sedan i nutella. Täck nutellan med den resterande smeten. 

In i ugnen och grädda i ca 30 minuter. Testa med en sticka för att se om den är klar.

Slicka rent bunken. Och glöm inte slickepotten. Namnet säger ju allt.

När sockerkakan är klar så tar du ut den och låter den svalna på en tallrik. Låt den ha svalnat ett litet tag innan du drar bort formen. Är man för snabb så går kakan lätt sönder.

Häll i 8 choklad bitar i en skål och höll över en liten skvätt grädde. Micra i ca 30 sekunder och rör om. Micra i 30 sekunder till och rör om. Nu bör ganachen vara klar.

Ringla över ganachen över kakan. 

Tjusigt va? Och så simpelt att göra. Perfekt för kalas, gofika, efterrätt eller en trist tisdagkväll.