sannaskitchenstories.blogg.se

Min pappa skickade den här bilden till mig idag. 

Passande nog efter frukosten. Och skrev att här har du dottern om några år. Först skrattade jag rått som man kan göra lite grann som mamma. Som att ja, jo tack. Och sliter lite grann i håret. De få testarna jag har kvar och som inte dottern slitit bort.

Men sen kom jag på mig själv och växte ungefär en meter. Stolt som en tupp. Eller höna. Jag är ju kvinna. Fast tupp. Ja, ni fattar.

Min unge är redan framåt. Modig. Social. Tar för sig. Är alltid glad. Skrattar högst av alla. Busar. Har massa dumheter för sig. Men alltid alltid med glimten i ögat. Hon är ta mig fan så som jag själv önskar att jag var. Med lite modifikationer såklart. Men ni fattar. Hon tar för sig. Ber inte om ursäkt för att hon tar plats. För att hon är hon. Hon är sig själv till hundra procent. Hon är så himla ball. Och hon är min unge! Hur lyckades jag med det liksom? Jag är så stolt. Redan. Den här ungen kommer ta över världen. Och jag kommer stå bakom henne som hennes största supporter. (Klappandes med händerna som en crazy person)

Jag kommer också göra allt i min makt för att bana vägen för henne. För att hon aldrig ska känna sig mindre. Att hon aldrig ska sluta ta för sig. Höras. Ta plats. Vara sig själv. Tro på sig själv. Eller att hon någonsin skulle förtjäna mindre. 

Jag läste någonstans att det kommer ta 75 år innan kvinnor kommer kunna tjäna lika mycket som männen. Jag vill inte att dottern ska nöja sig med det. Och om det så blir så hoppas jag att jag har gjort det jag har kunnat för att ha banat vägen för henne att komma så långt som det bara går. Så hon kan bana vägen för sin dotter. Och hennes dotters dotter. För är det någon som kan det så är det hon. Precis så som hon är idag. 

Jag får ofta höra förvånade kommentarer om att jag är hemma med dottern så länge. Frågor om hennes pappa. Varför han inte tar ut sin pappaledighet. Att Sverige är så jämställt. Männen äger ju sina dagar också. Och jag blir lika jävla leds varje gång. Jämställdhet är väl ändå att man ska få välja själv? Var och en. Varje hushåll? Det kan även vara en ekonomisk fråga. Man kanske ska börja med att just se till att män och kvinnor tjänar lika mycket? Jämställdhet är väl inte att ta beslut över individers huvuden? Är Sverige jämställt bara för att försäkringskassan låser 90 föräldradagar på respektive förälder? Tillåt mig att skratta! Det finns bra många saker som måste förändras för att detta land skall bli totalt jämställt.

Jag är nog utåt sätt en riktig klyscha för många. Jag är hemma med dottern. Jag är den som står vid spisen.  Bakar. Laga mat. Sambon är bortrest. Ofta. Jobbar mycket. Men jag har aldrig varit lyckligare. Jo. Jag saknar sambon. Men i livet. Jag har aldrig känt mig så tillfreds som nu. Jag är nöjd och det finns ingenstans jag hellre är än just här och nu. För jag älskar att hänga med dottern. Trots den permanenta tröttheten. Trytande tålamodet. Gnisslande vagnar och gnälliga barn. Jag älskar det. Och jag älskar att stå i köket. Få vara kreativ. Baka. Laga mat. Pyssla. Jag gör det för att jag tycker om det. Nej. För att jag älskar det. Och hade jag inte gjort det så hade sambon stått där. Som han gjorde alla andra dagar innan dottern kom. För hemma hos oss är vi ett team. Inget jäkla överhuvud. Det är vi. Med en jämställd familj och relation. Där två av tre kanske bestämmer lite mer. I alla fall vill vi gärna tro det.

Och om jag tröttnar? Då tar jag mig an nästa projekt. Utan en tvekan om att jag skulle kunna klara det lika bra som en man. För så är jag uppvuxen. Med en familj som alltid sagt att jag kan bli vad jag än vill bli. Med en farmor som entreprenör. Farfar som affärsman. Pappa som It chef. Deras förslag som liten var att jag skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Det sket sig. Jag är inte så jätte politiskt engagerad. Jag skulle plugga i USA och ta över världen där ifrån. Det sket sig lite grann där med. Jag hamnade i Turkiet. Men det positiva? Jag hamnade där för att min familj sett till att jag var tillräckligt trygg i mig själv. Och modig. Att jag hade deras stöd och uppbackning att jag vågade ta mig an vad som kom i min väg. Trots att jag inte blev någon stadsminister. Eller pluggade juridik i USA. 

Om dottern får flytta till Turkiet när hon blir äldre? Hell no! Men jag kommer se till att hon garanterat skulle ha modet att kunna göra något sånt. Teoretiskt sätt. Hon ska ju bo granne med mig och sambon. Eller inte.  

Men jag kommer hälsa på ofta. Nästintill hela tiden. Pensionen kommer ju räcka längre i vissa andra länder. Och så här års är det ju betydligt varmare där borta.  Får hoppas att hon hamnar där det finns palmer. Där det aldrig blir kallare än 20 grader. Och är billigt att bo. Eller så får hon bo hemma. Helst.

Nu ska jag gå och fixa med mina nutella- & kolakakor som jag bara slängde ihop lite snabbt som den satans hemmafru jag är. 

Och förbereda för middagen. Och kramas med min unge. Medan jag kan. Och innan hon flyttar hemifrån för att ta över världen.