sannaskitchenstories.blogg.se

Det har varit ett soligt Stockholm idag. Till och med jag börjar känna vårkänslor och fick förmånen att få känna gruset under skosulorna idag. Ja. Alltså. Det har ju inte tillhört vanligheten att jag varit ute och knatat de senaste veckorna. Så lite av en förmån har det ju faktiskt blivit. Skulle vilja säga att det finns någon form av tacksamhet också. Men det skulle vara att ta det för långt. För vore det inte för dottern så hade jag faktiskt legat i soffan. Under en filt. Och plöjt Modern family. Å andra sidan så hade jag mest troligt inte varit så extremt trött om det inte vore för min älskade avkomma. Hur som. Grus under skosulor är ett säkert vårtecken för mig. Solen kan alltid vara förrädisk men gruset ligger där så länge det är tillräckligt varmt. Men oavsett om det är soligt eller inte. Därför var det ett uppskattat vårtecken. Vi är på rätt väg väderguden. Bra jobbat. Fortsätt så. 

Nåt positivt med vår lilla sjukbubbla här hemma har ju varit att vi likt björnar varit i ide och vaknat upp lagom till våren. Till och med slasken slapp vi. Har det varit någon sådan? Och vagnen gick att rulla. Utan gnäll. Det är positivt. Det tycker vi om.

Jag och dottern tog lång tid på oss där vi vandrade längs med vår folktomma och lugna gata mot lekparken. Med solen i ögonen kändes det nästan harmoniskt ett tag. Tills en bil kom rusande i ilfart och en mötande bil tutade som en galning. Jag flög upp en meter minst. Och landade med benen i kors. Vilket var tur. För jag höll på att kissa på mig av chock. Dottern tjöt av lycka. Pekade och skrek bil bil bil. Det var den lugna stunden. Strax därpå passerade vi en busshållplats. Och en passerande buss. Dottern blev återigen överlycklig. Den lyckan var kortvarig då hon snabbt insåg att vi inte skulle gå på bussen. Hon slängde sig därför med spagettiben och försökte lägga sig raklång på trottoaren. Bredvid busshållplatsen. En kort sekund ville jag nästan lägga mig där bredvid henne. Men den tanken gick över lika snabbt som den kom. Här insåg jag ganska snabbt att den här promenaden skulle ta ett tag. Men man får se det positivt. Jag har en lättroad unge i alla fall. En busstur och hon blir nöjd liksom. Det ska jag påminna henne om, om några år.

Jag valde därför att förlika mig med situationen. Ignorera omgivningen, upprörda 1 åringar och njuta av det fina vårvädret istället. Men för att kunna röra oss framåt så pekade jag ut varenda hund jag såg till dottern och hon var snabbt på benen igen. 

Det tog ungefär en timme att komma till affären som ligger 5 minuter från lekparken. Eller 50 minuter med en knatandes dotter. Vid det här laget så var jag rätt leds på vårvädret. Det blåste. Och var iskallt. Jag längtade efter varmare kläder. Typ ett skidställ. Så vi skippade lekparken. Och gick förbi mini parken som ligger brevid affären istället. Men då ville till och med dottern in i värmen. 

 

Våren är förrädisk. Minst sagt. Ungefär som instagramföljare. Jösses vad man försöker underhålla men en upplagd kötträtt och alla veganer avföljer en på momangen. Nej men skämt å sido. Jag ber om ursäkt alla veganer. Var inget illa menat. Jag beundrar er. Tycker ni är grymma. Alltså inte grymma. Utan fantastiska! Jag önskar att jag också skulle kunna bli vegan. Men då skulle sambon separera från mig och byta telefonnummer. 

Men angående det här med instagram. Det är ganska svårt. Innan man får ett grepp om det. Dagarna eller kanske veckorna efter jag startade bloggen och instagramkontot så blev jag personligt förnärmad när en person avföljde mig. Tog det personligt. Men det var då. När jag var en noob. Naiv. Nybörjare. Eller tills för ett par veckor sedan då kocken körde lite instagramskola med mig. Att folk följer och avföljer. Man måste följa tillbaka. Kommentera. Likea. Och här trodde jag att jag var typ Kylie Jenner. Att jag kunde sitta på mitt arsle och alla bara skulle komma till mig. Stackars sate. Typ. Nej riktigt så illa är det inte. Men nog är jag lite småsint fortfarande. Jag har precis laddat hem en sån där app där jag kan se vilka som avföljer mig. Och om det är någon som jag följer som avföljer mig så avföljer jag dem som den trångsynte och snikne person jag är. Nu överdriver jag lite. För det låter roligt. Självklart följer jag personer som inte har en aning om vem jag eller min fisblogg är. Och folk behöver inte följa mig för att jag ska följa dem. Men appen har jag faktiskt laddat  ned. Men mest för att kunna avfölja de konton som jag följer bara för att jag känner mig elak att inte följa dem om de följer mig. Men slutar dem följa mig så slipper jag liksom känna så. Och kan ta bort dem med gott samvete. Jösses som jag svamlar. Märks att jag är ny på det här. Och gammal. 

Men! Inte tillräckligt gammal för att kunna köpa vin till dagens middag. För i dagens middag så ska det vara vitt vin. Eller matlagningsvin. Men jag glömde id kortet hemma. Och den här 31 åringen fick inte handla utan. Vilket gjorde min dag! Jag liksom dansade vidare mot affären och hyllan med matlagningsvin. Och med grus under skorna.

Idag blev det gräddstuvad dillpotatis & lax. Superenkelt att laga och går relativt snabbt att göra. Speciellt om man redan har färdigkokt potatis från tidigare middag.