sannaskitchenstories.blogg.se

Igår morse vaknade jag med ett huvud i samma storlek som en vattenmelon. Halsen kändes som jag käkat ett paket svinto. Kroppen var lika öm som om jag hade blivit överkörd av en lastbil. En personbil. 2 motorcyklar och trehundasju sparkcyklar med lika många förskoleungar. 

Priset av att ha socialiserat sig lite bland väldigt många vuxna inomhus på en löningshelg. Eller så är det de snoriga ungarna i parken. 

Jag var allt annat än tipp topp om man säger så. Och om man tänker att det är tur i oturen att det var en röd dag så att sambon var hemma så kan jag informera om att sambon typ mådde liknande som mig. Alltså så svaga att vi inte ens orkade lyfta våra armar för sten, sax och påse.

Den enda som mådde toppen var dottern. Den enda gången hon satt still var när vi mutade henne med en Disneyfilm och en varmmacka. Det var en kort lunchpaus för dottern igår. 

Jag själv slevade glass som om det inte fanns någon morgondag. Svalkan från den lena glassen var som morfin för en skadad. Som ryggmärgsbedövning för en kvinna under förlossning. Skulle jag kunna tro. Jag födde ju au naturel så jag vet ju inte riktigt. Och nej. Det var verkligen inte självvalt. Jag försökte inte leka någon superkvinna som kaxigt ville skryta om en naturlig förlossning. Nej nej. Jag klamrade mig desperat fast vid lustgasen som såklart inte skulle funka på mig och skrek efter smärtstillande. Jag ville ha allt. Allt dem hade. Men nej. Precis lika energisk och fartfylld som ungen är idag var hon på förlossningen. Hon skulle ut. Och det snabbt. Så snabbt så den här förlossningsrädda människan inte ens fick en barkbit att bita på. Inte för att jag skulle vilja bita på en barkbit. Vet inte ens varför jag sa så. Mest troligt för att jag sett det på någon gammal westernfilm eller nåt. Typ dr Quinn. Och byggt upp den där extrema rädslan redan där och då. Som 10 åring. 

Jag klämde sönder sambons hand istället. Och försökte köra telepati med honom när jag utanför min bubbla hörde hur barnmorskorna pratade om att han såg en aning blek ut. Och att han måste sätta sig ned om han tänkte svimma. Helvete heller tänkte jag. Han ska fan e mig inte svimma och lämna mig här. Så jag klämde. Hårt.  Jag har ett svagt minne av att sambon pep. Men det kan likväl varit jag.

Så glassen var mitt morfin igår. Den bedövade min stackars hals så jag ens kunde formulera meningar. Problemet var bara att bedövningen varade i några sekunder efter varje sked. Det blev därför inte många ord sagda igår. Däremot en jävla massa glass och ett kraftigt illamående. Jösses som jag mådde illa igår. Ändå kunde jag inte sluta sleva i mig.

Idag vaknade jag med samma känsla. Efter en av de vidrigaste nätterna på länge. Idag åkte även sambon på tjänsteresa. Såklart. Hemma till fredagkväll. Två och ett halvt dygn på egen hand. Och glassen är slut. Det blir att trycka i sig alvedon och kavla upp ärmarna. Och muta dottern med massa barnprogram. Igen. Mother of the year. 

Idag är det Veggie wednesday. Igen. Och passande nog så har jag en super snabb och enkel rätt för dagar som denna. Alltså då man inte riktigt orkar laga massa mat. 

Stektris med ajvardipp

4 portioner

Ris, 4 portioner ( köp snabbris för att skynda på processen. Ännu bättre är det om du har kvar risrester i kylen)