Jag kan också informera om att det tar lång tid att gå igenom 9000 foton. En annan sak jag kan informera om är att nattningen igår tog drygt 2 timmar. Så när dottern sov med ena ögat öppet så kunde jag i godan ro bläddra igenom alla dessa foton. Och jag
hann inte ens klart.
Mitt fotoalbum sträcker sig så långt bak som till sommaren 2014. Sommaren då jag blev totalt förälskad. Nope. Inte i sambon. I New york! Japp. I en stad. Aldrig hade jag kunnat tro att en stad som New york kunnat vara så mysig som den faktiskt var. Och
att jag bara efter första dagen kände som jag kommit hem. Vilket känns bra surt nu eftersom vi inte bor där och sambon verkar inte så pigg på att flytta dit heller. Men skulle chansen komma och sambon säga ja så skulle lägenheten vara nedpackad innan
han hunnit spela klart en rocket league match. Jag är lite osäker på hur lång sådana matcher är men eftersom sambon a l l t i d säger att jag ska vänta i 3 minuter om jag frågar nåt under en match så lär det väl ligga runt det.
Vilken härlig och fantastisk resa vi hade där i juni 2014. Många punkter på min bucket list kunde bockas av. Så som att ha sett frihetsgudinnan, som var väldans liten måste jag säga. Till att jogga i central park. Japp på den tiden löptränade jag flera
gånger i veckan. Det hade slagit slint helt och hållet på den tiden. Fast det säger jag nog bara för att jag gått å blivit så lat. Äta på en riktig sunkig chinarestaurang med fortune cookies till att hamna på en svartklubb och ta en gul taxi hemåt.
Svartklubben var dock inte med på min bucket list. Det blev bara en bonus. En sådan bonus som jag absolut aldrig kommer berätta för dottern om.
I morse lade jag upp ett foto på en av de frukostarna som vi åt när vi var där. Jag och kocken. Alltså inte restaurangens kock utan min kock. En av mina bästa vänner. Hon med lilla E.
Det var en av mina och endaste nyttigare frukostar där. Granola med bär och yoghurt. Supergott. Verkligen. Sen upptäckte jag amerikanska pannkakor. Och då gick det utför. Men mitt inre barn skuttade av lycka. Även min rumpa. Där och då påbörjade jag typ
min "eat,pray, love" resa. Fast med amerikansk fastfood. Comfortfood. Typ.
Där och då såg vi även en riktigt fet skådespelare. Alltså inte fet som i överviktigt fet. Utan som i en känd, framgångsrik skådis. Som man sett. I flera stora filmer. Hollywood and shit. Han har varit med i någon av Spider man filmerna. Och så var han
med i Justice league som släpptes förra året. Men jag kan inte för mitt liv minnas vad han heter. Jag suger på sånt. Att minnas namn. Det har försatt mig i pinsamma situationer. Många gånger.
Jag måste googla!
-Willem! Willem Dafoe var det! Jag blev lite starstrucked. Det måste jag erkänna. Men jag satt ned. Satt kvar. Och spelade cool. Oberörd. Den lilla flickan inom mig ville gå fram, artigt och vänligt ge han massa komplimanger för alla de filmer han har
gjort. Och be om att få ta ett foto. Ta en chansen som aldrig skulle komma igen.
Men jag är världens fegis. En riktig tönt. Och skulle därför aldrig våga göra något sådant. Och jag ville liksom inte vara en sån som kunde störa en stor Hollywoodskådis som satt för sig själv och käkade frukost.
Dessutom trodde jag där och då att han hette William och jag skulle inte ens kunna nämna en film han varit med i om jag så var under pistolhot. Så det hade kunnat blivit riktigt pinsamt.
Så jag satt ned. Stirrade ned på
Min breakfast bowl. Och på kocken mitt emot och försökte tyst konversera om vad det var han hette. Att fan va ballt det var att få se honom. Vilka filmer han varit med i och diskret googla med våra mobiler samtidigt som vi försökte spela ascoola och oberörda.
Och inte få honom att tro att vi försökte smygfota honom. För det mina vänner gjorde vi inte. För vi är så mycket coolare än så. Alltså på riktigt. Vi gjorde det inte. Scout's honour!
Willem Dafoe, bild lånad från Wikipedia.
Nu kanske man skulle kunna tro att dagens recept är en lyxigare rätt inspirerat från det stora äpplet. Men icke. Dagens middag är nämligen en barnslig korvstroganoff. Jag kallar det kontraster.
Den här rätten är inte ens vardagslyxig. Alls. Inte för de flesta i alla fall. Förutom för möjligen jag. Jag älskar den här stroggen och har gjort sen jag var i dotterns ålder och min käre far lagade den var och varannan dag. Efter tjatande. Från min
sida. Rätten är så simpel och enkel att den ofta blir en stor barnfavorit. Möjligen lite för barnslig i smaken för vuxna. Och skulle nog få professionella kockars öron att krulla sig när de ser mig stå där och trycker ut en massa ketchup i såsen med
vispad mjölk och mjöl. Jag säljer inte in den här rätten alltför mycket nu va? Strunta i det jag just sa. Testa att laga den här korvstroganoffen. Ge det en chans. Vem vet ni kanske kommer älska den lika mycket som jag gör.
Pappas korvstroganoff
4 - 6 portioner
En falukorvsring
1 gul lök
1 burk krossade tomater
2-2.5 dl mjölk
3 matskedar mjöl
Salt & svartpeppar
Ketchup
Naturell matolja
Pennepasta, 1 paket OBS! Viktigt att det är pennepasta. Annars förstörs hela upplevelsen.
Olivolja
Salt
Skala och hacka löken. Släng ned i en stekpanna och lite matolja. Stek på medelhög värme.
Skär korven i avlånga bitar och släng ned den i stekpannan med löken.
Börja med att koka pastan. Glöm inte att vara generös med både olivolja och salt.
Medan pastan kokar fortsätter du med stroganoffen.
Stek tills löken blivit mjuk och korven varm. OBS! Korven får inte få en hård stekyta. Den skall bara ha blivit uppvärmd tillsammans med löken.
Häll i en burk krossade tomater och rör om. Låt puttra lite på svag värme.
Häll upp 2 msk mjöl i ett glas. Eller så tar du den tomma krossade tomatburken. För vem vill ha onödig disk egentligen? Häll på mjölken och vispa ordentligt så det inte är några mjölklumpar.
Häll i mjöl och mjölk blandningen i stekpannan och rör om. Salta och peppra. Börja med lite granna.
Låt puttra upp tills såsen börjar tjocka till sig. Då häller du i lite ketchup.
Smaka av. Häll i mer ketchup vid behov samt mer salt och peppar.
Krydda och häll i ketchup tills du är nöjd.
Häll av pastan.
Servera och njut! Jag lovar att denna rätt kommer garanterat gå hem hos alla ungar i alla fall. Det brukar vara dem och jag. Och några enstaka vuxna.
Tack pappa för världens bästa strogge! Och för att vi skippade riset den där dagen och tog pennepasta!
Barnslig korvstroganoff
Allmänt Kommentera
Jag kan också informera om att det tar lång tid att gå igenom 9000 foton. En annan sak jag kan informera om är att nattningen igår tog drygt 2 timmar. Så när dottern sov med ena ögat öppet så kunde jag i godan ro bläddra igenom alla dessa foton. Och jag
hann inte ens klart.
Mitt fotoalbum sträcker sig så långt bak som till sommaren 2014. Sommaren då jag blev totalt förälskad. Nope. Inte i sambon. I New york! Japp. I en stad. Aldrig hade jag kunnat tro att en stad som New york kunnat vara så mysig som den faktiskt var. Och
att jag bara efter första dagen kände som jag kommit hem. Vilket känns bra surt nu eftersom vi inte bor där och sambon verkar inte så pigg på att flytta dit heller. Men skulle chansen komma och sambon säga ja så skulle lägenheten vara nedpackad innan
han hunnit spela klart en rocket league match. Jag är lite osäker på hur lång sådana matcher är men eftersom sambon a l l t i d säger att jag ska vänta i 3 minuter om jag frågar nåt under en match så lär det väl ligga runt det.
Vilken härlig och fantastisk resa vi hade där i juni 2014. Många punkter på min bucket list kunde bockas av. Så som att ha sett frihetsgudinnan, som var väldans liten måste jag säga. Till att jogga i central park. Japp på den tiden löptränade jag flera
gånger i veckan. Det hade slagit slint helt och hållet på den tiden. Fast det säger jag nog bara för att jag gått å blivit så lat. Äta på en riktig sunkig chinarestaurang med fortune cookies till att hamna på en svartklubb och ta en gul taxi hemåt.
Svartklubben var dock inte med på min bucket list. Det blev bara en bonus. En sådan bonus som jag absolut aldrig kommer berätta för dottern om.
I morse lade jag upp ett foto på en av de frukostarna som vi åt när vi var där. Jag och kocken. Alltså inte restaurangens kock utan min kock. En av mina bästa vänner. Hon med lilla E.
Det var en av mina och endaste nyttigare frukostar där. Granola med bär och yoghurt. Supergott. Verkligen. Sen upptäckte jag amerikanska pannkakor. Och då gick det utför. Men mitt inre barn skuttade av lycka. Även min rumpa. Där och då påbörjade jag typ
min "eat,pray, love" resa. Fast med amerikansk fastfood. Comfortfood. Typ.
Där och då såg vi även en riktigt fet skådespelare. Alltså inte fet som i överviktigt fet. Utan som i en känd, framgångsrik skådis. Som man sett. I flera stora filmer. Hollywood and shit. Han har varit med i någon av Spider man filmerna. Och så var han
med i Justice league som släpptes förra året. Men jag kan inte för mitt liv minnas vad han heter. Jag suger på sånt. Att minnas namn. Det har försatt mig i pinsamma situationer. Många gånger.
Jag måste googla!
-Willem! Willem Dafoe var det! Jag blev lite starstrucked. Det måste jag erkänna. Men jag satt ned. Satt kvar. Och spelade cool. Oberörd. Den lilla flickan inom mig ville gå fram, artigt och vänligt ge han massa komplimanger för alla de filmer han har
gjort. Och be om att få ta ett foto. Ta en chansen som aldrig skulle komma igen.
Men jag är världens fegis. En riktig tönt. Och skulle därför aldrig våga göra något sådant. Och jag ville liksom inte vara en sån som kunde störa en stor Hollywoodskådis som satt för sig själv och käkade frukost.
Dessutom trodde jag där och då att han hette William och jag skulle inte ens kunna nämna en film han varit med i om jag så var under pistolhot. Så det hade kunnat blivit riktigt pinsamt.
Så jag satt ned. Stirrade ned på
Min breakfast bowl. Och på kocken mitt emot och försökte tyst konversera om vad det var han hette. Att fan va ballt det var att få se honom. Vilka filmer han varit med i och diskret googla med våra mobiler samtidigt som vi försökte spela ascoola och oberörda.
Och inte få honom att tro att vi försökte smygfota honom. För det mina vänner gjorde vi inte. För vi är så mycket coolare än så. Alltså på riktigt. Vi gjorde det inte. Scout's honour!
Willem Dafoe, bild lånad från Wikipedia.
Nu kanske man skulle kunna tro att dagens recept är en lyxigare rätt inspirerat från det stora äpplet. Men icke. Dagens middag är nämligen en barnslig korvstroganoff. Jag kallar det kontraster.
Den här rätten är inte ens vardagslyxig. Alls. Inte för de flesta i alla fall. Förutom för möjligen jag. Jag älskar den här stroggen och har gjort sen jag var i dotterns ålder och min käre far lagade den var och varannan dag. Efter tjatande. Från min
sida. Rätten är så simpel och enkel att den ofta blir en stor barnfavorit. Möjligen lite för barnslig i smaken för vuxna. Och skulle nog få professionella kockars öron att krulla sig när de ser mig stå där och trycker ut en massa ketchup i såsen med
vispad mjölk och mjöl. Jag säljer inte in den här rätten alltför mycket nu va? Strunta i det jag just sa. Testa att laga den här korvstroganoffen. Ge det en chans. Vem vet ni kanske kommer älska den lika mycket som jag gör.
Pappas korvstroganoff
4 - 6 portioner
En falukorvsring
1 gul lök
1 burk krossade tomater
2-2.5 dl mjölk
3 matskedar mjöl
Salt & svartpeppar
Ketchup
Naturell matolja
Pennepasta, 1 paket OBS! Viktigt att det är pennepasta. Annars förstörs hela upplevelsen.
Olivolja
Salt
Skala och hacka löken. Släng ned i en stekpanna och lite matolja. Stek på medelhög värme.
Skär korven i avlånga bitar och släng ned den i stekpannan med löken.
Börja med att koka pastan. Glöm inte att vara generös med både olivolja och salt.
Medan pastan kokar fortsätter du med stroganoffen.
Stek tills löken blivit mjuk och korven varm. OBS! Korven får inte få en hård stekyta. Den skall bara ha blivit uppvärmd tillsammans med löken.
Häll i en burk krossade tomater och rör om. Låt puttra lite på svag värme.
Häll upp 2 msk mjöl i ett glas. Eller så tar du den tomma krossade tomatburken. För vem vill ha onödig disk egentligen? Häll på mjölken och vispa ordentligt så det inte är några mjölklumpar.
Häll i mjöl och mjölk blandningen i stekpannan och rör om. Salta och peppra. Börja med lite granna.
Låt puttra upp tills såsen börjar tjocka till sig. Då häller du i lite ketchup.
Smaka av. Häll i mer ketchup vid behov samt mer salt och peppar.
Krydda och häll i ketchup tills du är nöjd.
Häll av pastan.
Servera och njut! Jag lovar att denna rätt kommer garanterat gå hem hos alla ungar i alla fall. Det brukar vara dem och jag. Och några enstaka vuxna.
Tack pappa för världens bästa strogge! Och för att vi skippade riset den där dagen och tog pennepasta!